Bajentugg 10
Skrevs den 1 november 2018
En omtalad resa genom luften från en hand till en ryktbar famn blev en stor snackis runt om i fotbollsvärlden.
Måndag den 1 oktober inträffade en mytomspunnen händelse som det kommer talas om under lång tid framöver. Garanterat kommer händelsen bli lika legendarisk som ”Nackas hörna” mot Karlstad torsdagen den 7 juni 1964.
Färden började direkt efter en lysande 29 meters frispark, på två sekunder, som tog i stolpen och in i nät och betydde 3–0 för Hammarby mot IFK Göteborg.
Men vi tar det från början, från minut 77 och aderton sekunder in i matchen, då Hamad blev fälld av Hammarbyhjälten David Boo Wiklander. Solklar frispark och ett gyllene frisparksläge för Kennedy. Med beslutsamma steg passerar han förbi en förvånad Hamad och fram mot frisparkspunkten.
I det läget tänkte nog ingen på en intervju med Roffe Zetterlund den 25 februari 1999 då han fick en fråga om hur han trodde årets säsong skulle arta sig för Hammarby och svarade följande:
”Lyckas Hammarbys försvar talar allt för en ny topplacering i år. Offensivt finns mycket gott i den prisade 4-3-3-uppställningen.
Christer Fursth kan bli en maktfaktor med sin löpstyrka om han får vara hel och målbombaren Hasse Berggren ser minst lika giftig ut. Klurige Patrik Andersson går mot ännu en ny vår och Kennedy Bakircioglu kan bli en sensation”.
Kennedy ställer sig i position för att slå den perfekt frisparken och det skulle inte förvåna mig om han tänkte att detta är en sagolik chans för mig att sätta mitt första mål den här säsongen och uppfylla alla orimliga hoppfulla förväntningar som de otaliga Bajensupportrar nu ställer på mig. Han tittar up för att kolla var han har målet, hur står muren och i vilken position står Göteborgs målvakt?
En kraftig utandning, vänster fingret på vänster näsborre och en utblåst snorloska for genom högerborren.
Då poppar det upp funderingar från förr, blixtsnabbt och sentimentalt. Tankar från när han fortfarande var en ung spoling och hade många år kvar av sin fotbollskarriär:
Jag inser nu att han är förlorad. Tyvärr har vi inte råd att behålla denna underbara Hammarbyprofil.
Han är mannen som bäst av alla spelare fått mig att känna att det fortfarande finns en Hammarbysjäl som tar tillvara på det som varit klassiskt och historiskt Hammarbyspel. En länk bakåt i tiden.
Vi förlåter alltid en misslyckad dragning om den görs av en spelare som bjuder upp, bjuder till och vågar det där lilla extra. Vem ska göra det nästa år?
Jag stannar där eftersom jag skrivit tillräckligt med lovord om Kennedy i tidigare krönikor. Men självfallet lyfter jag på smäcken en tredje gång för Kennedy Bakircioglu. Mannen som sticker ut. Mannen som stack ut. Mannen som alltid kommer sticka ut. Älskad för den han är, trots den berömda jantelagen.
Lycka till och välkommen tillbaka!
När klockan slår om från 78 minuter och 7 sekunder till 78 minuter och åtta sekunder slår Kennedys högerfot till bollen, med perfekt precision, som så många gånger förr.
Av erfarenhet har han redan tagit med allt i beräkningarna. Hur är spelarmuren ställd samt målvaktens placering? – Ska jag gå på kraft?
Det tar lite mer än en sekund för bollen att träffa stolpen och sedan triumfartat studsa in i nätet. Samtidigt gör Nikola Djurdjic en rusch mot mål för att försöka slå in returen utifall Göteborgs målvakt Tom Amos skulle vara på bollen. Som närmast målet kan Djordjic ingenting annat göra än att förvånat, glädjefylld sätta bägge händerna på sitt huvud och njuta av prestationen.
Det tar troligtvis ytterligare två sekunder för en numera omtalad Bajensupporter att ställa sig upp (om han inte redan stod) och i extas fläka upp sina armar rakt ut i glädje och samtidig få en (troligtvis tämligen avslagen) bira att påbörja sin färd ner mot ära och berömmelse.
Jag har full förståelse för att ingen i just denna sekund tänker på när Kennedy lekte med Peo Eriksson-Ohlsson måndag den 4 oktober 1999:
Hammarby mötte Djurgården och i slutet av första halvlek utför Kennedy Bakircioglu årets och allsvenskans vackraste prestation. Går det att beskriva i ord? Måste man inte finnas på plats och känna fukten mot skinnet och doften av gräset, snuset under läppen och samtidigt höra supportersånger eka under natthimmeln? Kanske det, men jag ska ändå försöka beskriva detta unika skådespel:
Kennedy tar emot bollen med sin känsliga högerfot och får genast på sig en täckande Djurgårdare vid namn Peo Eriksson – Ohlsson. Kennedy intar en bredbent position för att omgående smeka bollen lätt på ovansidan med höger fot, så att den kommer i lätt rullning. På ett nästan orimligt självklart sätt tar han emot sin egen passning i fart med vänsterfoten. Stannar bollen så att den nästan ställer sig givakt, skjuter själv fart på samma gång som han slår till bollen med höger dojan. Peo följer tätt efter.
Nu utför Kennedy än en gång en lätt snudd och en liten vrickning med högerfoten på bollens ovansida. Hemligheten är lika enkel som genial, bollen måste precis som kulan i Brio spelet labyrint vara i rörelse. Då går allt så mycket lättare.
Kennedy får med sig Peo i bollriktningen och när Djurgårdaren minst anar det, stannar Kennedy bollen med vänster fot, ändrar bollriktningen med högern, så att Peo nästan tappar balansen. För att inte ramla omkull talar Peo´s reflexer om för honom att han måste inta en mer bredbent ställning. Innan Peo hinner blinka suger Kennedy upp bollen med höger dojan och flippar den omedelbart till vänsterfot.
Där stannar han bollen i en tusendels sekund exakt i centrum mellan Djurgårdsspelarens ben. Dessa bägge ben som nu förvandlats till en vacker tunnelmynning. Genom ljuset av den tunneln petar Kennedy in bollen med högerfoten Bollen försvinner omärkbart i en miljarddels sekund för att därefter i triumf komma ut på andra sidan. Samtidigt sprintar Kennedy förbi Peo på utsidan. Det hjälper föga att Peo försöker slita omkull Kennedy genom att ta tag i hans högerarm. Det gör bara hela sekvensen desto vackrare.
Inlägget som följer detta lysande artisteri lyckas ingen Hammarby: are ta tillvara. Det hedrar dem. Det visar bara att våra spelare är fotbollsälskare och livsnjutare. Det hela tar bara sex sekunder och Djurgårdstränaren gjorde det enda rätta och plockade av Peo Eriksson – Ohlsson efter första halvlek.
Jag har viss förståelse för att några kanske kan se mig som partisk. Därför vill jag också citera den utmärkta tidningen Fotboll Extra Som efter matchen skrev:
”Matchens lirare – Kennedy Bakircioglu. För passningarna. För inläggen. För skotten. För dribblingarna. För finterna. För tunnlarna. För klackningarna. För snabbheten med bollen. För mognaden. För påhittigheten. För defensiven. För orken. För glädjen. För flirtandet med klacken. För att kasta blombuketten till klacken. För omfamnandet av bästa kompisen Sharbele Touma innan matchen. För att sedan överglänsa polaren knappt. För att kyssa bollen innan hörnorna. För att vara så sympatisk. Ja, för artisteriet kort och gott.
Kennedy påbörjar en extatisk språngmarsch mot långsides- klacken och det tar cirka tre sekunder tills han närmar sig långsideslinjen och av någon märklig anledning tittar han samtidigt hastigt upp, i steget och ser något komma farande snett uppifrån.
Det kanske inte är helt naturligt att minnet poppar omkring som rapsolja i en het stekpanna när historia är på väg att skrivas. Både positiva och negativa:
Hammarby – Norrköping onsdag den 7 juli 1999 då Kennedy gjorde sitt första allsvenska mål för Hammarby på Söderstadion.
Eller det makalöst viktiga tredje målet i guldmatchen mot Örgryte söndagen den 21 oktober 2001.Vad det betydde är det ingen Hammarby: are som tvivlar på!
Börje och Kennedys vänskap på Årsta.
Kennedy har fått oss alla att känna pulsen slå lite extra och förväntningarna går att ta på varje gång har förbereder sig för att slå en frispark. – Ni vet …
Men det har inte alltid varit så, det har faktiskt, hör och häpna funnits en del kritiker på vägen t.ex. så försvarades Kennedy så här 2002.
Kennedy har fått ta mycket skit för att han försöker sig på svårare saker i vissa lägen och som Hammarby: are så förstår jag mig inte på den kritiken.
Det är bara att se tillbaka på Hammarbys fotbollshistoria och räkna upp ett antal namn som gjorde sitt bästa för att förgylla tillvaron för oss i publiken på Söderstadion och övriga arenor runt om i vårt avlånga land. Spelare som försökt gjort det där enkla lite svårare och som man alltid räknar med gör det oväntade. Eller som idrottspsykologen Johan Plate säger i artikeln:
”Lirare är beredda att ta större chanser, han presterar för att nå framgång medan grovjobbaren presterar för att undvika nederlag. Det kan tyckas som en lek med ord men jag tror att det är viktigt. Liraren har en tendens att utveckla sin fint eller sin frispark medan grovjobbaren vet att ”detta fungerar” och så upprepar han det. Och i ett lag måste alla typer finnas”.
Johan Plate tror att bemötandet från omgivningen är avgörande för om vågar fortsätta utvecklas. När man misslyckas med en fint och ändå får en positiv feedback kan en lirare (Kennedy) utvecklas.
Generellt står inte försvarsspelet högt i kurs hos liraren, säger Plate vidare och dagens fotboll bygger på att alla deltar i både anfallsspel och försvarsspel.
Det som slog mig när jag läste detta var att Kennedy fått utstå en hel del kritik den här vårsäsongen trots att han kanske varit den mest konstruktive spelaren när vi gått till anfall. Vad vill vi? Vill vi att han underordnar sig laget och börjar spela enkelt för att begå så få misstag som möjligt? Eller kan vi acceptera misstagen för att kunna få möjlighet att nå nirvanakänsla när han lyckas?
För mig är det ett ganska enkelt beslut. Vi får aldrig ta död på liraren i vår klubb Hammarby. Jag är uppvuxen med lirarna i vår älskade klubb och därför bugar jag och bockar varje gång Kennedy försöker sig på det där lilla extra. Som jag ser det är han en av de få spelarna, om inte den enda som försvarar Bajens gamla anor som ”Lirarnas lag”. Vi har faktiskt en sponsorgrupp kallad ”Klacksparkens vänner”. Då anser jag att vi i publiken ska ta vårt ansvar för att stödja liraren Kennedy under matcherna i allsvenskan.
– Tar vi död på de som vågar försöka tar vi samtidigt död på allt det som Hammarby står för!
Omärkligt förflyttas Kennedys snabba steg i riktning mot det ljudlöst jublande ölglas som kommer singlande ner mot honom. Med en osannolik noggrannhet förbereder han sig för att fånga biran med en mjukhet som om det vore ett hjälplöst spädbarn som skulle räddas utan att få några fysiska skador. Kennedy har ett bollsinne som är få förunnat så därför drar Kennedy till sig bärsen, utan att förlora fart, med bägge händerna i höjd med magen. Han fångar ölglaset (med det troligtvis lankiga innehållet) mjukt mot kroppen med magisk precision! Detta utförs när det gått 78 minuter och 15 sekunder av matchen.
Bortglömt i jublet och extasen är den turbulenta avslutningen säsongen 2003 när Kennedy och Micke Andersson blev avstängda av Hammarby och styrelsen tog sitt förnuft till fånga:
När Hammarbys styrelse satte sig ner och talade med samtliga berörda parter avgick, tack och lov, det sunda förnuftet med seger. Men hur blir fortsättningen?
Som alla redan känner till så backade Hammarby Fotboll ett steg i fredags efter att ha samtalat med Spelarrådet, lagledningen och Bajen Fans. På kvällen hade avstängningarna av Kennedy och Micke Anders upphävts. Ordförande i Hammarby Fotboll, Jan Friedman, sade i samband med offentliggörandet på Hammarbys officiella hemsida följande:
Det står klart att vi inte har varit tillräckligt tydliga på att kommunicera vilka principer som gäller vid kontraktsförhandlingar i Hammarby Fotboll. Det leder till att det just nu bara finns förlorare. Vi i styrelsen väljer därför att vara prestigelösa i den aktuella ”affären”. Vi låter tränarna disponera hela truppen resten av säsongen. Men samtidigt vill vi framhålla att vi är principfasta i sakfrågan. I framtiden skall alla veta vad som gäller.
I samma kommuniké berättar Anders Linderoth:
Det är starkt gjort av styrelsen att återta sitt beslut. Det visar på stort ledarskap. Den här historien har ju tagit sådana proportioner att det skadar Hammarby.
Och Lasse Eriksson säger:
Det här känns mycket bra, säger Lasse Eriksson, målvaktstränaren i en kommentar efter mötet på Årsta IP. Det var stort av styrelsen att räcka ut handen. Hammarbys bästa gick före den egna prestigen.
Jag vill säga ett STORT tack till alla inblandade för det engagemang ni visat och att det viktigaste varit att hitta en förnuftig lösning utan att sätta prestigen i högsätet. Sedan får man ta att massmedia inte klarar av att denna begynnande affär inte fick fortsätt så att de negativa rubrikerna fick fortsätta. Det syntes tydligt, från vissa sportskribenter, att besvikelsen var stor och på grund av detta ställdes det krav på att styrelsen ändå skulle avgå.
Mycket märkligt tycker jag. Om man inte kan tillåta att misstag rättas till i idrottsvärlden, då undrar jag hur det är ställt hos vissa skribenter.
Slutet gott allting gott, eller…
Nu talas det om från vissa supporterkretsar att ändå visa sitt missnöje, bl.a. gentemot Kennedy på Söderstadion nu på måndag. Aldrig får man vara riktigt glad som Bajare.
Personligen såg jag att vi reste oss som en enda man för att stödja fotbollslaget och klubben Hammarby. Allt för att visa vår enighet. Istället för att splittra klubben och ställa fokus på enskilda spelare och hur de handlade i affekt. Det har fällts många hårda ord under dessa dagar från både supportrar, spelare och agenter. Men vad är den nyvunna enigheten, under avslutningen av denna säsong värd om det ska pumpas ut en massa skit om individuella spelare från läktarna. Har ni inte märkt att Kennedy och Micke Andersson hade stöd av både lagledning och samtliga spelare i truppen under denna turbulenta period. En missriktad aktion mot en av spelarna nu på måndag är ett slag mot hela truppen och var står vi då. Nyss hade vi en situation där styrelsen stod mot spelare och lagledning. Nu när den är löst är det så intelligent att förespråka en möjlig konflikt mellan supportrar på ena sidan och spelare och lagledning å andra sidan.
– Typiskt Bajen skulle jag då vilja säga!
Mitt förslag är att vi istället enar oss mot Halmstad och försöker hjälpa klubben att bli tvåa i serien. Det har vi alla större utbyte av nästa säsong.
Sekunden efteråt höjer Kennedy triumfartat glaset mot munnen, så det skvätter, utan någon som helst repetition tar han snabb klunk i farten för att två sekunder senare kasta muggen bakom sig för att omedelbart därefter bli omfamnad av medspelare, supportrar och en enad fotbollsvärld.
En ingivelse som skulle fullborda en kommande fotbollsmyt av en levande fotbollslegend. En minut som på ett utmärkt sätt sammanfattar Kennedys fotbollskarriär som började och slutade i Hammarby.
77:18 Hamad fälls.
78:18 Kennedy hivar ölglaset bakom ryggen
Redan den 7 september 2000 (mer än ett år före SM-guldet) sågs Kennedy som en stor positiv Hammarbysymbol:
”Hur mycket jag än försöker påminna mig kan jag inte komma ihåg när Hammarby hade en så god fotbollsambassadör i klubben sist:
- Kennedy ger barnen den tid det tar att skriva autografer så att alla blir nöjda.
- Kennedy visar på alla sätt och vis att han älskar sina fans och får samtidigt kärleken besvarad.
- Kennedy spelar i Hammarby och är en gudabenådad tekniker vilket gör alla gamla gubbar som mig lyriska.
- Kennedy har humor, medkänsla och till synes en översvallande klubbkänsla.
- Kennedy var uppriktigt intresserad av Hammarbys pojklag, när de var nere och spelade förmatchen, innan Örgryte matchen.
- Kennedy kan komma in på ”puben” och snacka med allt och alla, på ett naturligt och självklart sätt, utan att behöva dricka en droppe.
- Kennedy är en bländande spelare i laget men även oerhört betydelsefull på, sin fritid.
Varför inte utnyttja hans popularitet och låta honom besöka skolor runt om i Stockholmsförorter i vinter. Han har en enorm genomslagskraft och många invandrarbarn ser verkligen upp till honom. Här kan vi verkligen tala om ”den goda förebilden”.
Efter årets säsong har Kennedy bara ett år kvar på kontraktet. Nu talas det redan om proffskontrakt i år och det må så vara, men skulle han spela kvar i Hammarby nästa säsong och sedan gå som ”Bosman”, skulle det få ett oerhört symbolvärde. Jag har svårt att se hur vi Hammarby supportrar skulle klara av den smällen. Det skulle bli smällen med stort S. För det är faktiskt så att än en gång har en Kennedy blivit symbol för väldigt många människor. Ännu en gång talas det om namnet Kennedy med en oerhörd respekt, om en i mindre skala än sin föregångare. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag?
Alla vet att Kennedy kommer att bli proffs. Han vet det, styrelsen vet det, supportrarna vet det, hans agent vet det. Jag tror till och med att min gamla mamma vet det.
Vi kommer alla önska honom lycka till och välkommen tillbaka”.
Det känns som det bara var häromåret vi var i La Manga och följde Hammarbys träningsläger, men det var 2000. Då om inte förr förstod jag Kennedys storhet. Vi hade fått ett hemligt uppdrag att åka upp till spelarhotellet på kvällen tillsammans med hans morbror och hämtade upp honom för vidare färd till en lokal restaurang på orten. Det var nämligen så att Kennedy gillade inte hotellmaten och därför ville bli upphämtad när det var dags för middag. Mina första intryck runt matbordet var att här sitter vi med en ödmjuk, rolig och väldigt artig person som ännu inte riktigt fattat att han redan hunnit bli en förebild för både yngre och äldre Bajensupportrar!
Givetvis har vi hållit löftet att inte berättat för någon om detta lilla avsteg från lagets matrutinerna. Efteråt körde vi hem en mätt Kennedy till spelarhotellet. Denna lilla hemlighet har varit väl bevarad under snart aderton år men jag tycker det kan vara läge att berätta det nu, så här två dagar innan skorna läggs på hyllan.
Vi är många som bugar och bockar samt gläds över att ha fått vara samtida med Kennedy Bakircioglü!
Stort grattis på trettioåttaårs dagen Kenka! Vi blir många som kommer på din och vår stora fest den 4 november …
Vi syns i Bajenvimlet! /LåN
Bajentugg 