Bajentugg 8
Skrevs någon gång 1999
Idag blir det ett tugg som kommer ta dig tillbaka till min barndom. Detta utspelar sig någon gång i mars 1959 och berör lite hur det kunde vara på den tiden, efter fotbolls – VM 1958.
Vi var tre grabbar, grannar och bästa kompisar som av någon underlig anledning längtade och suktade efter att få ta på sig Hammarby Fotbolls matchdräkt. Vi hade pratat fotboll hela vintern och levt fotboll genom att spela ett eget tillverkat fotbollsspel, där lagen utgjorde knappar ifrån sybehörsaffären på andra sidan Sköndals torget. Jag vet inte varför det blev just Hammarby för ingen av mina föräldrar var fotbollsintresserad och jag kan inte komma på någon vuxen runt om mig som försökte locka mig att tycka om just Hammarby. Utan fotbollen kom in i mitt liv (våra liv) tack vare svartvita TV utsändningar från fotbolls VM i Sverige.
Nu föll det sig inte bättre än att en av mina kompisars pappa var lite klädsamt fotbollstokig, han var uppväxt i Varberg om jag inte missminner mig. Han hörde vårt tjat om Hammarby och han såg våra längtansfulla blickar när vi talade om det tigerrandiga laget i våra hjärtan. Sagt och gjort på våren 1959 tog han saken i egna händer och berättade att han talat med våra föräldrar och att han snart skulle åka in till stan och köpa fotbollströjor till oss.
Fattar ni hur lyckliga vi blev.
Ett par dagar senare kom han hem på eftermiddagen en solig varm vårdag med tre paket. En till oss var. Vi kastade oss in i våra portar och rusade upp i lägenheten för att byta om. Paketet slets upp utan pardon av med kläderna och på med de svarta kortbyxorna, på med strumporna men med visst besvär, varför ska det vara så svårt att få strumpans hälar på rätt plats.
Sist men inte minst, på med fotbollströjan.
Men vad var det för olustig känsla som kom smygande, är det inte något fel?? Var sjuttsingen har den svarta läckra tigerranden tagit vägen?
– Faan, den här tröjan är ju helt gul!
Mycket motvilligt åkte tröjan på och sedan var det bara att gå och spegla sig i hallspegeln. Nej, något fel är det här!? På med fotbollsdojorna och fram med trasan med snörning. Bollen skulle må bra av att pumpas, men vem har tid med det.
Ner till gården för att möta upp mina två fotbollskompisar. Där stod dom som två frågande kanariefåglar med munnarna vidöppna. Pappan var också på gården för den här historiska händelsen skulle sparas till eftervärlden. Uppställning, kan alla säga:
– Ta det lugnt ta ett toy!
Klick, bilden var tagen. Vi skulle få varsitt ex. blev vi lovade. Vilket vi också fick efter ett par veckor. Mitt kort ramade jag in och hängde upp på väggen bredvid min säng.
När kortet var taget kunde jag inte hålla mig, förlåt men vet ni (man sa ni istället för du då) var den svarta tigerranden i mitten har tagit vägen??
Ja, vad har den tagit vägen, sa han lite fundersam. Jag tror att Hammarby har tagit bort de svarta ränderna till denna säsong. Nu ska de spela med en helgul tröja.
Med det lät vi oss nöja och rusade iväg till ängen, för här skulle det sparkas boll. Kompisen som hette Lasse Johansson var såklart ”Larsa”, jag var ”Ya” för det var ett så läckert namn och min andra kompis var Lasse Boman. Ville någon annan vara´ med så fick han stå i mål och vara Arne Arvidsson. För det var ju faktiskt bara vi som hade riktiga Hammarby dräkter.
Så här höll vi på dag ut och dag in efter skolan och livet lekte. Lite misstänksam blev jag när allsvenskan körde igång och jag såg att Hammarby fortfarande körde med tigerrandigt. Det här måste kollas upp.
Men så ringde det på dörren och allt var glömt, två kanariefåglar stod och hoppade utanför dörren för det var bara jag som hade en riktig fotboll.
Så en regnig vårdag i mitten på maj slogs våra liv i spillror. Jalle, gick förbi. Han var husets raggare och hade egen raggarbil, han sa:
– Va, faan springer ni omkring med Elfsborgs tröjor för!! Är ni inte stockholmare eller…?
Tre fågelholkar stannar upp mitt i steget och på samma gång vänder vi oss om. Först tittar vi på honom sedan på varandra, samtidigt som vi med en enda mun tillsammans kläcker ur oss den intelligenta kommentaren:
– VAA?!
– Jo, jag undrar varför ni kutar omkring med Elfsborgs tröjor?
Jag tror inte vi fick fram något precist svar, utan så osynligt som möjligt pep vi hem med svansen mellan benen. Vi bestämde oss för att omedelbart ta tjuren vid hornen och ringde därför på hos grannen som köpt fotbollskläderna.
– Ursäkta oss, men vi skulle vilja fråga en sak. Jalle säger att det här är Elfsborgs matchdräkt., visst är det inte det??
Svaret dröjde och det var nog de längst sekunderarna i mitt liv. Så säger han utan det synbart dåligt samvete.
– Jo, grabbar det är Elfsborgs matchdräkt. Inte kan ni springa omkring med Hammarby tröjor när det finns en så bra klubb som Elfsborg.
Gubben visade sig hålla på Elfsborg och ville på något sjukt sätt leda in oss på den rätta vägen.
Elfsborg tänkte jag, va faan är det för klubb, det går ju knappt att säga utan att läspa.
– Ellsborg djäla pissklubb de ligger ju inte ens i allsvenskan, skrek jag och rusade därifrån!
Så fort jag kom hem slet jag av mig kläderna och la dom längst ner i byrålådan. Jag skulle aldrig mer ta fram dom och tillslut gav min mamma bort dom till någon mindre vetande.
Kortet med oss tre flinande (nu såg det ut som alla tre hånflinade åt mig) slets ur ramen och strimlades i bitar för att med enkel biljett få göra sällskap med syrrans bajskorvar ner i toalettens kloaksystem.
Jag var djupt bedrövad i en månads tid, enda tills jag fick veta att moster Anna och morbror Sixten skulle ta med mig till Råsunda för att se Hammarby möta Örgryte. Jag skulle äntligen få se en Hammarby match på riktigt. Plötsligt var alla bedrövelse borta och livet lekte igen. Men det skulle visa sig att Hammarby torskade med 1–3. Det skulle slås ett nytt publikrekord. Jag kom att knyta näven hårt om min i hoprullade ubba som skavde i min byxficka, utan att förstå att det skulle bli ett långt och svårt liv, det där vi alla känner till och kom att kalla:
– Hammarbylivet.
Guldkorn
Sedan vill jag att alla gör en kulturgärning. I varje rättrogen Hammarby: ares hem måste Kentas nya samlings CD finnas, den kallas Guldkorn och har släppts på skivmärket Metronome.
Äntligen har alla yngre Bajare möjlighet att få höra ”Just idag är jag stark”. Hoppas verkligen att den fantastiska låten kommer spelas vid varje säsongspremiär på Söderstadion för all framtid. Och nu verkar det ju som det kommer bli ett stort antal år framöver. Tycker att inledningstexten i texthäftet säger allt:
”Metronome har genom åren varit hemvist för några av landets största musikpoeter. Men på bolaget har också huserat lysande röster som enbart valt att tolka andras sånger. Och så finns där Kenta.
– KÖÖÖP!
Må bra! /LåN!
Bajentugg 